Camino Mozárabe 2009

Camino Mozárabe – Via de la Plata 1/10 – 29/10

Dagsetapper, logi och logikostnader.

   Nu är det alltså dags igen. Det här blir min tredje pilgrimsvandring sedan oktober 2008. För ett halvår sedan fick jag uppfattningen att kanske en av hundra pilgrimer från Skandinavien vandrar på Via de la Plata. Att, som svensk, vandra från Granada till Mérida är då ännu mer ovanligt.
   Jag har redan köpt en guidebok från ”The Confraternity of St James” av Alison Raju. På onsdag eftermiddag den 30:e september kommer jag fram till mitt hotellrum i Granada, som jag bokat i förväg. Jag vill gärna besöka det röda Alhambrapalatset, som ligger alldeles bredvid, men väderprognosen för nästa dag ändrar mina planer.
    Granada är huvudstaden i den spanska provinsen med samma namn och ligger i Andalusien vid foten av Sierra Nevada i södra Spanien. Efter Västromerska rikets fall styrdes området runt Granada i Andalusien av västgoterna. År 711 invaderade ju morerna och skapade sedan Kalifatet i Córdoba. Därifrån härskade man sen i århundraden.
   På 700-talet, hade återerövringen börjat, det som kom att kallas “Reconquista”. Först på 1200-talet, hade de kristna kungarna tagit tillbaka de centrala delarna av Spanien, men inte emiratet Granada. Där byggdes i stället Palatset i Alhambra, från 1250- till 1300-talet. Emiratet i Granada och Alhambra fortsatte att vara muslimskt i ytterligare tre hundra år, men man gav upp 1492 för en kristen armé under ett enat Spanien.
   Palatset i Alhambra är en unikt bevarad byggnad inom västlig islamisk arkitektur. Trädgårdarna där tillhör de äldsta bevarade i Europa. Uttrycket “Morens sista suck” kommer från tillfället då Boabdil, den siste moriske härskaren, lämnade Alhambra efter Granadas belägring 1492. Han vände sig om och såg sitt undersköna palats för sista gången. Hans mor lär då ha utbrustit: “Gråt nu som en kvinna över det du inte kunde försvara som en man”. Alhambra upptogs 1984 på UNESCO:s världsarvslista.

Way to Moclín

Way to Moclín

   1 oktober, torsdag. Från Granada till Moclín. Den lilla staden ligger ca 32 km från Granada på en höjd av 1.300 m höjd över havet. Jag tar bussen några kilometer ut från stadskärnan för att undvika regnet och morgontrafiken. De senaste 10 kilometerna går jag, plågsamt uppför, till Moclín där jag stannar för natten i ett privat rum. Från den moriska borgen, som byggdes på 1200-talet, är utsikten normalt magnifik i klart väder över Alhambra och de snöklädda topparna på Sierra Nevada.
   2 oktober, fredag. Till Alcalá la Real. Morgonen är vacker. Under Moclin ligger dimman och molnen. Jag följer pilarna längs vägen neråt. Rutten går sedan långsamt uppför och in genom en olivodling. En gul pil pekar nedåt till en ravin, med fyra meters vertikala kanter. Jag kan inte passera och måste gå tillbaka upp längs ravinen. Det är förmodligen trettio grader varmt nu och jag glider bakåt på varje steg i lös sand eller sandig jord. Till slut lyckas jag i alla fall att orientera mig. Jag ser några landmärken i form av höga el-stolpar. Jag är uppe, och där är ju nästa gula pil.
   På kvällen är jag i Alcalá la Real. Båda pensionaten som nämns i guideboken är fullbokade. Det blir hotell Torrepalme i Alcalá la Real för 46 Euro, vilket är lite över min budget. Jag bör vara hungrig, men slocknar redan klockan åtta.
   3 oktober, lördag. Till Alcaudete. Det är strålande solsken hela dagen, men också ett besvärande solsken. Terrängen är vackert kuperad, olivodlingar så långt ögat kan se och berg i bakgrunden. Det är torrt och dammigt. Det blir mer och mer viktigt att ha tillräckligt med dricksvatten och bra skydd mot solen. Också att fylla vatten vid varje tillfälle, även om vattnet inte är slut. Jag tänker på ingenting. Endast på att gå och hitta vandringsrytmen, som ännu, inte helt och hållet infunnit sig. Eller, så undrar jag vad jag gör här i södra Spanien. Jag har ju nyligen gått tusen kilometer på Via de la Plata. Det finns heller ingen att prata med längs den här leden. Men det är också så, att det monotona vandrandet fjärmar sinnet från stress och oro.
   Vid halv fem-tiden kommer jag fram till Alcaudete och hittar pensionatet Hostal Hidalgo. Utanför, pratar jag med ett par tyska ungdomar, som just har kommit hit med bil.
  4 oktober, söndag. Till Baena. På morgonen kommer jag fram till sjön och naturreservatet ”Laguna del Conde o Salobral”, som ligger i Córdoba-provinsen. Den är en en-meterdjup naturligt saltsjö, som oftast är uttorkad under sommaren. Området är en viktig häckningsplats för många flyttfåglar. Här kan man se flamingos och hägrar. Endast salttoleranta växter, trivs i sjön på grund salthalten.
   Det blir otroligt varmt på eftermiddagen. Jag har mycket lite vatten kvar. Det är sju kilometer kvar till Baena. Jag måste täcka mina armar mot den brännande solen. Nu måste jag gå de sista kilometrarna med bara en deciliter varmt vatten kvar. Jag går ytterligare en kilometer och allt vatten är slut. En ”Cortijo”, en bondgård med hästar, kacklande höns och skällande hundar dyker upp längs vägen. Jag måste komma fram till huset där och ringa på dörrklockan. Det är ju lite vanskligt att passera lösa arga och skällande hundar, men jag har inte något annat val. Dörrklockan fungerar inte så jag bankar hårt på dörren och ut kommer ett ungt par, som just avslutat sin siesta.
   Jag har sällan blivit så väl mottagen av främmande människor. Jag får mina vattenflaskor fyllda och jag dricker nog en hel liter gott friskt kallt vatten. O, så gott. Jag blir också tillfrågad om jag vill ha en öl. Det är frestande, men jag tror att den skulle passa bättre lite senare på kvällen. Jag stannar för natten i Baena på Hostal Rincón.

The Mesquita in Córdoba

The Mesquita in Córdoba

   5 oktober, Till Córdoba. Olivodlingarna är enorma och solen bränner. När jag kommer fram till Castro del Rio har jag fått stora röda märken på mina händer och armar. Två möjligheter uppstår nu. Att stanna i Castro del Rio efter 20 km, eller gå ytterligare 16 km längs vägen, vända mot söder för ännu 5 kilometer mot Santa Cruz och tillbringa natten där. Men ovissheten om att hitta tillräckligt med vatten längs vägen, gör att bussen direkt till Córdoba känns som det mest förnuftiga alternativet. Efter 36 kilometer med bussen kommer jag till San Fernando i Córdoba, där det finns massor av pensionat.
   Det är tidigt på kvällen och jag vill besöka den vackra moskén, som här i Córdoba heter Mezquita. Byggnaden härstammar från den muslimska arkitekturen i Nordafrika. Det var ursprungligen en kristen kyrka, “St Vincent”. Den började byggas runt år 600 e.Kr. Efter den islamiska erövringen använde både muslimer och kristna kyrkan. Prince Abd ar-Rahman köpte den kristna delen och byggde om den till moské. Som brukligt anslöt han den också med en upphöjd gångväg till kalifens palats. Ombyggnaden varade i 200 år.
   6 oktober, tisdag. Till Villaharta. I Córdoba saknas märkning av leden. Jag tar bussen till Cerro Murriano och fortsätter 21 kilometer till fots till Villaharta. I den lilla byn finns ett pensionat, som nu är stängt. På en bar säger man att samhällets Borgmästare brukar kunna ordna övernattning. Borgmästaren tränar fotboll för fullt med Villahartas ungdommar. Jag väntar en liten stund innan jag avbryter honom. Han förstår mig direkt och tar mig med upp till omklädningsrummet, och ordnar en madrass för natten att sova på. Han är en mycket hjälpsam Borgmästare och jag får tak över huvudet.

Way to Villaharta

Way to Villaharta

   7 oktober, onsdag. Till Alcaracejos. På morgonen hänger regnet i luften. Efter Villaharta kommer en ganska lång bergskedja “Sierra Morena” som är en slags gräns mot den centrala platån “Meseta Central”. Den sträcker sig hela vägen till Portugal. Vägen till Alcaracejos genom skog och olivlundar känns inte attraktiv. Jag väljer istället en 37 kilometer lång asfalterad väg. I en bergskärning av vägen stannar jag och tar några bilder av en vacker geologisk veckning i berget. Senare i Alcaracejos får jag ett litet rum på Hostal La Amistad med en bekväm säng.
   8-9 oktober, torsdag-fredag. Till Monterrubio de la Serena. Det är mulet på torsdag morgon och det verkar vara ett riktigt fint väder att vandra i. Jag kommer att stanna ganska tidigt efter 25 kilometer i Hinojosa del Duque. Vädret förändras på fredag, soligt, molnigt och soligt igen. På eftermiddagen kommer jag in i provinsen Badajoz i Extremadura. Jag hittar ett fint rum i Monterrubio på Hostal Vaticano. Jag får också ett meddelande, att min vandringskompis Mimi, från förra året kommer att göra mig sällskap från Zamora. Det blir kul. 
C-413-cred-moz   10-11 oktober, lördag-söndag. På lördag morgon har jag några skavsår från mina nya Meindl Borneo Pro vandringsskor. Jag tänker gå lite kortare sträcka idag och försöka få ordning på mina fötter. Blåsor på fötterna och knäskador är de vanligaste problemen för vandrare. Det sägs att en tredjedel av alla vandrare på längre sträckor avbryter på grund av skador på fötter och knän. Jag stannar för natten i Castuera på Hostel Los Naranjos. På söndag morgon är mina fötter mycket bättre. Blåsorna är nästan borta. Det är soligt, vackert och bekvämt att gå på plan mark i Extremadura. Det kommer att bli en ganska kort promenad till Capanario och jag planerar att stanna för natten i Avenida la konstitution 55.
   12-13 oktober, måndag-tisdag. Till Mérida. På måndag är det allmän helgdag i Spanien. Efter tio km kommer jag till den lilla byn Magacela som ligger på sluttningen av en bergstopp med en slottsruin. Utsikten från byn över hela regionen är storslagen. Jag följer ledens markeringar, både bra och dåliga, till La Haba, Don Benito och slutligen till Meddelín. Staden Meddelín grundades 70 f.Kr. av Quintus Caecillius Metelus Pio. Långt senare på 1500-talet föddes Hernán Cortés här. Han är mest känd för att ha byggt upp staden Veracruz i Mexico. Nu för tiden är han staty nedanför det välbevarade arabiska slottet i Meddelín. På kvällen stannar jag på ett trevligt litet pensionat Hostel Rio. På tisdag går jag till Mérida. Det stora kommunala härbärget för pilgrimer i Mérida ser ganska bra, så jag kommer att tillbringa natten här.

23560-santiago-550x800-140px   14-20 oktober, onsdag-tisdag. Från Mérida till Astorga. Leden fortsätter norrut längs Via de la Plata. Jag har ju nyligen vandrade där, så nu på onsdag åker jag med en ALSA-buss till Salamanca. På torsdag går jag ut från Salamanca. Jag är bekant med leden här, som till största delen går på asfalterade vägar. Landskapet är platt. Jag passerar återigen det stora fängelset på väg till “Cubo de la Tierra del Vino”. Jag stannar där och övernattar på Albergue El Cubo. På fredag fortsätter jag att gå. Leden går på ungefär 900 m höjd över havet fram till Zamora.
    Det är det karneval och staden är full av liv och rörelse. Här grillas hela grisar på spett och massor av korv. Jag blir riktigt hungrig. Marknaden är i full gång. Trummor och trumpeter hörs och musikanterna flödar in i folkmassan. Där står hon ju. Mimi har just kommit. Så roligt att henne igen! Vi stannar här resten av dagen och njuter av den livliga marknaden i Zamora. De följande dagarna fortsätter vi vandra till Astorga, som ligger på den franska leden

2016-08-15, 13:24