Camino Aragonés och Primitivo 2012

Dagsetapper, avstånd, logi och logikostnad.

Camino Aragonés  20/4 – 26/4

    torsdag kväll den 19 april kommer jag till Oloron Sainte Marie, vid foten av Pyrenéerna på franska sidan. Nästa morgon, är jag på busstationen och stiger på bussen som går till Col du Somport. Biljetten betalas på bussen. Jag försöker på min dåliga franska förklara för chauffören vart jag vill åka. Han avbryts av något och frågar två gånger igen, skakar på huvudet och ger mig biljetten. Col du Somport är gränsstad i bergen mellan Frankrike och Spanien.
   Efter en timme kör bussen genom en lång tunnel en bit in Spanien, direkt till Canfranc Estación, och stannar där. Kanske ville chauffören förklara det, jag vet inte. Bussen skall sedan fortsätta en annan väg till skidorten Somport, 400 meter uppåt i bergen. Eftersom det både snöar och regnar i Canfranc, så stiger jag av bussen och börjar gå ner mot Jaca. Det är slask och snö där jag går så jag väljer landsvägen i stället för den markerade leden. Jaca är en vintersportort med ca 13 tusen invånare i Huesca provinsen. På vandrarhemmet i Jaca, träffar jag Danielle och Louis-Felix, mor och son från Quebec.
   21 april, lördag. Till Arrés. Danielle Louis-Felix och jag går under hela dagen till den lilla bergsbyn Arrés. Den sista biten före vandrarhemmet springer vi för att hinna undan annalkande åskväder. Vi hinner precis in under tak innan himlens portar öppnar sig. Danielle känner redan värden Eduardo där. Kvällen blir riktigt trevligt med god mat och goda viner från närområdet. Senare på kvällen följer vi med Eduardo till den lilla bykrogen. Där sitter några bybor och tittar på fotboll Barcelona mot Madrid. Stämningen är hög och alla sjunger flera gånger för att skåla ”arriba, abajo, al centro, y pa’ dentro”. Eduardo visar också det charmiga lilla kapellet från 1700-talet. I kapellet finns en avbild av den helige Anthony av Padua från 1200-talet. Han är ett av de mest kända och älskade helgonen i hela den romersk-katolska världen. Han är också känd som helgonet med de tre lögnerna; han hette inte Anthony utan Francisco, han tillhörde inte Agustinorden utan Franciskanorden och han var inte från Padua utan från Lissabon.
   22-23 april, söndag-måndag. Till Undués de Lerda. Idag på söndag och under de följande dagarna går jag ensam, men mot slutet av dagarna möter jag ofta Danielle och Louis-Felix. Jag går längs floden Aragon. Marken är våt och lerig. Vinden är iskall men vyerna mot de snöklädda Pyrenéerna i bakgrunden är otroligt vackra. Högt uppe i skyn cirklar stora rovfåglar runt. På måndagen syns snart vattenreservoaren Yesa, eller Embalse de Yesa. Vattennivån skall höjas med 25 m. Människorna i området protesterar, gårdar och mark kommer att förstöras. Dammen byggdes redan 1936 och dränkte resterna av romerska termiska bad i Tiermas. Invånarna tvingades bort från städerna Esco och Ruesta, som idag är spökstäder. På eftermiddagen i Undués de Lerda kommer jag till ett trevligt vandrarhem som är rent och fräscht. Den unga värdinnan Adriadne driver verksamheten på Albergue Camino de Santiago Aragon. Hon säger att nu är beläggningen dålig, kanske på grund av ekonomiska problem i Europa, och framför allt här i Spanien.

Puente la Reina, bridge over Rio Arga

Puente la Reina, bridge over Rio Arga

   24-26 april, tisdag-torsdag. Till Puente la Reina. På tisdag är det soligt men fortfarande riktigt kallt och blåsigt. Högt ovanför mig ser jag en väldig fågel, kanske en “Spanish Imperial Eagle”, som förbereder sig för att fånga något. Jag känner mig ganska säker på att det inte jag som är föremålet. Snart ser jag stenen som markerar gränsen mot Navarra. På onsdag kväll kommer jag till samhället Monreal. Härbärget där är proppfullt av vandrare. För mig blir det istället pensionatet ”Etxartenea”, som är lite dyrare men mycket prisvärt. Jag kommer fram till Puente la Reina de Navarra på torsdag.
   27 april, fredag. Idag regnar det ihållande. Himlen är alldeles mörk så det passar alldeles utmärkt att resa till Oviedo och fortsätta min vandring på Camino Primitivo. Först med buss till Pamplona och sedan till Bilbao och Oviedo. I Oviedo hittar jag Hotel El Ovetense

Camino Primitivo  28/4 – 14/5

   28 april, lördag. Oviedo till Grado. Det är mulet och grått på morgonen. Efter halva vägen till Grado träffar jag Betty från Schweiz. Det här är första gången Betty vandrar på det här sättet. Snart kommer regnet som faktiskt fortsätter till och från under hela två veckor. Ganska blöta stannar vi i Grado på pensionat Autobar. Där träffar vi två andra vandrare, Peggy och Ruben från USA.
1194-1800x2000-240px   29-30 april, söndag-måndag. Till Tineo. Regnet fortsätter båda dagarna. Sista biten på måndag före Tineo, föredrar jag landsvägen i stället för den leriga leden. Det blir kyligare och jag tappar nästan känseln i fingrarna. Betty tar bussen till Tineo. Amerikanarna kommer sent fram till härbärget där, och de är riktigt leriga. Att tvätta och torka kläder utomhus på ett vandrarhem är oftast ok. Men det regnar ju, så jag vill torka dem på Hotel Don Miguel, som ligger i närheten.
   1-2 maj, tisdag-onsdag. Till Pola de Allande. Det är mulet och grått på tisdag morgon i Tineo. Regnet börjar mitt på dagen. Leden delar sig i Borres och en del leder upp över det ödsliga berget till ruinen vid Pico del Hospital. Den första möjligheten att stanna över natten blir då i Berducedo. Hela 42 km under dagen kommer att vara för långt. Inte heller känns det bra att gå ensam i dimma och regn, inte alls. Jag väljer i stället att gå den mycket lättare vägen till Pola de Allande. Det blir 30 km under dagen. Mina kläder har ännu inte torkat på onsdag morgon så jag kommer att stanna här ännu en natt.

   3 maj, torsdag. Från Pola de Allande till Berducedo. Vädret har verkligen förändrats från igår. Vädret är fint och det kuperade landskapet är vackert. I Puerto del Paulo ansluter leden från berget och Pico del Hospital. Men vädret är nyckfullt och kan snabbt förändras. Snart kommer mörka blytunga moln över mig. Det blåser upp och jag får på mig regnkläderna. Leden börjar nu gå fem hundra meter brant utför. Stora regnvåta stenar rullar och glider under mina kängor. I byn Montefurado behöver jag ta en paus, men byn verkar vara helt död. Inte ett liv, inte ens en skällande hund. Nästa by är Lago och det finns visserligen en bar här, men den är stängd. Dagens etapp är ju inte så lång, men det känns riktigt bra att komma till härbärget i Berducedo. Jag känner mig ganska ensam här. Ingen annan vandrare har kommit. Det finns plats för tankar, om vadå? Framtiden kanske, eller regnvåta hala stenar?
   4 maj, fredag. Till Castro. Jag ser Betty igen på vägen upp till Buspol. Därifrån går leden åtta hundra meter ner till vattenreservoaren “Embalse de Salime.” Oj..då, innan vi börjar gå, börjar det plötsligt att regna igen. Ovanligt! Betty har ont i sina knän. Hon har även telefonnumret till taxistationen i Berducedo. Varför inte ta taxi en bit? Efter cirka 10 kilometer på smala serpentinvägar, stannar vi vid “Embalse Presa”. Regnet har nästan upphört, så därifrån går vi på regnvåta vägar till Castro.

1258-prim-900x1500-240px   6 maj, söndag. Från A Fonsagrada till O Cádavo. På morgonen är himlen fortfarande grå. Det lyser upp mitt på dagen. Solen försöker skina genom molnen när jag kommer till ruinen “Hospital de Montouto” från 1300-talet. Pilgrimerna på den tiden dog här i kylan och snön i det ensliga och övergivna området. Leden här beskrivs i historien som den mest bergiga och utsatta, helt utan bosättningar och skyddande träd. Kung “Pedro den Grymme” av Kastilien lät bygga sjukhuset i passet år 1357, “Real Hospital de Santiago de Montouto”. Leden fortsätter ner till Paradavella och den är vacker och nu behaglig att gå. I en vägkorsning i Paradavella finns en bar. Den trevliga och pratsamma barägaren bjuder på kallt mineralvatten och en liten drink “Orujo”. Han säger att 5 km av vägen till Lastra är avstängd. Jag förstår inte varför? Hur som helst, så följer jag hans råd och tar först landsvägen och sedan leden till O Cádavo. Rummen på vandrarhemmet i O Cádavo ser inte så inbjudande ut, så jag fortsätter till Hotel Moneda.
   7-10 maj, måndag-torsdag. Till San Roman de Retorta. På måndag tänker jag gå till Lugo. Dagen börjar bra, det är mulet och uppehållsväder. Efter en kort regnskur mitt på dagen känns det bäst att gå den sista biten på asfalterade vägar till Lugo. Pensionat Alba ligger mitt i centrum och passar mig bra. Jag känner mig nedstämd av det eviga regnandet och kommer därför att stanna här på både tisdag och onsdag. Varför inte titta närmare på Lugo med sin fantastiska stadsmur.
  Torsdag morgon är helt annorlunda med varma vindar och en strålande sol. Är kanske sommaren äntligen här? Det verkar så. Nu är det underbart att vandra. Jag kommer fram tidigt på eftermiddagen till vandrarhemmet O Candido i San Roman de Retorta.

1313-2000x1500-240px   11 maj, fredag. Till Mélide. Det blir riktigt varmt under dagen. Strax efter det vita berget ”Sierra de Careón” kommer jag till ett litet hus. En ung man, som heter Pablo, sitter utanför huset med sin hund. Pablo frågar om jag vill ha något att dricka. Jo, tack … en Coca Cola och ett glas kallt vatten. Det är varmt idag. Vi pratar en stund och jag försöker att betala för Colan men han vill inte ha någonting. Jag går strax iväg och ganska snart kommer jag till Mélide.
   12-14 maj, lördag-måndag. Till Santiago de Compostela. Leden ansluter här i Mélide till den franska leden. Man ser genast fullt av vandrare från när och fjärran. Jag pratar med tre tyska vandrare, Uwe, Dagobert och Daniel. Uwe sitter och vilar på en bänk och ser nedstämd ut. Han kan inte ha sin känga på foten och visar ett riktigt fult skavsår på hälen. Jag föreslår att han uppsöker en läkare. Senare I Ribadiso äter jag lunch med Kim från Danmark och hennes två kompisar. För min del blir ”Pimiento de Padrón”, som är en ganska liten portion men det räcker för tillfället. På lördag kväll stannar jag i Arzúa och på söndag träffar jag många svenskar från Nyköping. Jag fortsätter under dagen till den lilla byn Labacolla och Pensionat La Concha, som ligger intill Santiago’s flygplats. Där är vi flera pilgrimer som äter middag tillsammans i matsalen, Silvio och Michaela både från Tyskland och Kim och hennes två väninnor och några fler. Måndagen är den sista dagen. Det är bara en kort sträcka kvar på 11 kilometer till Santiago de Compostela. Betty har redan kommit dit och förbereder sig för att åka hem till Schweiz.
   Mina intryck från den historiskt äldsta leden Camino Primitivo är trots regnet positiva. De ödsliga delarna av sträckan var fascinerande och vackra. Dessutom hade jag ofta trevligt sällskap på kvällarna av andra pilgrimer från olika delar av världen. Jag vill gärna vandra leden igen. Nästa år kanske.

2016-08-20, 15:51